Med anledning av vårt samarbete med Töreboda Stenhuggeri har vi sammanställt ett blogginlägg som handlar om gravstenens historia.
Runstenar har återfunnits på många håll runt om i Sverige med Uppland och Västergötland som de pålitligaste fyndplatserna. Att resa en sten över en avliden har uppenbarligen en mycket lång tradition bakom sig i Sverige; långt innan kristendomen tog över. Välbekant för alla är vikingarnas runstenar som innehöll långa berättelser om den döde, hans familj och hans bedrifter i livet. Runstenarna har gett historiker och antropologer en mängd värdefull information om såväl den svenska historien som genealogin fyndplatserna.
I södra Europa har man andra traditioner. I Spanien till exempel murar man in den dödes aska i väggen på kyrkogården tätt bredvid andras motsvarande utrymmen. I stället för en inskription sätter man in ett foto eller en annan bild av den avlidna personen på framsidan. Motsvarande traditioner återfinns i Portugal, Italien och Grekland.
Hur traditionerna har vuxit fram har delvis praktisk bakgrund. I södra Europa har man inte på samma sätt som här utrymme helt enkelt. Där är också regeln att den döde bränns inom 24-48 timmar från dödsfallet för att undvika sjukdomar och smittspridning.
Det finns också en religiös bakgrund som påverkar hur man minns den avlidne. Kommer man utanför Europa till muslimska eller buddhistiska länder är det helt andra ritualer som gäller.
En sjömans grav var traditionellt havet självt. I många kulturer låter man havet ta upp askan efter den avlidne.
I Sverige är regeln att den avlidna personen hedras med en gravvård, således ett minnesmärke som i de flesta fall är gjort av sten och som försetts med en inskription med den avlidnas namn samt födelse-och dödsdag. Gravvården kan också vara ett föremål av trä eller järn som placeras vid graven.